Du kanske redan har lagt märke till att jag gillar att dikta ihop bisarra skurkar, och det finns en även i den här episoden. Han är den onde bossens personliga bödel. När jag beskrev honom för Jim Holdaway så jag bad jag om en gangster med ärtstor hjärna, storväxt och ganska okänslig när det kommer till själva dödandet. Han njuter inte ens av det – han gör det bara. Jag bad också Jim om att ge honom en stråhatt, och så döpte jag honom till Henry; jag kände att både hatten och namnet var helt och hållet olämpliga. Under hela episoden ger han inte ifrån sig mer än sju ord.
Jim gjorde ett utmärkt arbete med att tolka karaktären, och vi blev båda till slut ganska förtjusta i Henry. Tarrant dyker återigen upp i den här episoden, men inte på grund av sin roll som underrättelsechef. Det hela grundar sig i Modestys och Willies semester och i att de bara råkar ramla på problem – som de så ofta gör.
lördag 27 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
När jag såg Henry så fick man en sån underbar flashback till Obbjob från James Bond :) får man anta att de snor ganska fritt från varandra i Ian´s & Peter´s värld ? Nåja skit samma storyn va då bra (fast vad annat är att förvänta sig) med Jim & Peter. Live long Anders.
SvaraRadera